ALLMÄNT
Homeros återberättar den urgamla feniciska sagan om hur konungadottern Europa rövades av sin beundrare, Gudhövdingen Zeus.
 Denne antog skepnaden av en tjur och simmade med Europa på ryggen över havet till Kreta. Väl framme uppenbarade sig guden i sin verkliga gestalt och lägrade Europa som åt honom födde sönerna Minos, Radamanthis och Sarpedon. Minos skulle komma att bli konung och härskare över det minoiska riket, som sträckte sig från Kreta till angränsande öar och ända till Peloponnesos. Därmed var vår världsdel, Europa, skapad!
 På många områden ger den minoiska kulturen, med säte i Knossos strax söder om öns nuvarande huvudstad Heraklion, de allra äldsta bevisen på en högtstående europeisk kultur. Härskarpalatset, byggt en bra bit in på 3 000-talet f kr, är ett arkitektoniskt mästerverk med tronsal, olivpress, lagerkammare för olivolja och allehanda förnödenheter, teater, vattenspolade toaletter med avlopp och ståtliga väggmålningar. Inte långt därifrån, i Vathipetro, har arkeologer grävt fram den allra äldsta kända vinpressen, uppemot 3 600 år gammal.
 Sannerligen är det så, att det mesta av vad vi kallar europeisk kultur på ett eller annat sätt har sitt ursprung på Kreta. Minoerna, och senare dorerna, spred sina kunskaper till det grekiska fastlandet, grekerna förde dem till vad de kallade Enotria, Vinlandet, det som vi idag kallar Italien, varifrån romarna spred dem till bland annat Centraleuropa. Så du bör veta, käre resenär, att när du trampar kretenisk mark befinner du dig i vår civilisations vagga. Därför känns det motiverat att ge ganska utförlig information om vad som finns att se på denna ö, och om dess historia.

KLIMAT, NATUR
Ön har ett härligt klimat med milda vintrar och inte alltför heta somrar.
 Medeltemperaturen under årets varmaste månad, juli, ligger på 27º. Bara när sciroccon- den heta vinden från Sahara- blåser, stiger temperaturen till uppemot 40º. Den mesta nederbörden faller under perioden november till mars, däremellan är regn mycket sällsynt.
 Kreta är Greklands största ö, 260 km lång och i genomsnitt 33 km bred. Som det flesta öar i denna del av världen är den mycket bergig. De fyra mäktiga bergskedjorna, Lefka Ori i väster (2 453 m), Idi sydväst om huvudstaden Heraklion (2 456 m), Dikti väster om den vackra hamn- och turiststaden Agios Nikolaos (2 148 m) och Orno eller Sitia- bergen i öster (1 476 m) förbinds av lite lägre åsar.
 I söder stupar bergen brant ner mot kusten, men i norr sluttar de ner mot ett fruktbart landskap. De flesta större städer och samhällen ligger i norr: Chania, Rethimnon, Heraklion, Agios Nikolaos och Sitia. Det enda undantaget är Ierapetra på den otillgängliga södra sidan.
 En gång i tiden var ön bekant för sina stora cypress- och cederträskogar, idag återstår bara små lämningar i bergstrakterna. Ändå är naturen omväxlande med skogar av kastanjeträd, ekar, pinjer, plataner, agave och palmer som avlöses av oliv- och vinodlingar, apelsiner, citroner och grönsaksodlingar. Bergstopparna är kala och bebos endast av getter, som lyckas klänga sig fast vid de svindlande branterna och tillgodogöra sig till synes magra betet. Men vad vi inte ser när vi betraktar bergssidorna är alla de örter som växer mellan stenarna och som är en viktig del av kretanisk matkultur.
 På lite lägre höjd, under 1 000-metersnivån, breder de överallt dominerande olivodlingarna ut sig, här och var avbrutna av vinodlingar. Det silvergrå bladverket skänker landskapet dess typiska färg.
 I bergstrakterna förekommer både dramatiska raviner och ett stort antal grottor. Grekiska grottforskningssällskapet räknar med att det finns omkring 3 000 grottor, varav de flesta varit bebodda av människor sedan stenåldern eller använts som kultplatser. Flera av dessa kan besökas, men det kräver i många fall en rejäl vandring uppför berget. Förutom vackra droppstenar bjuder grottorna på lämningar från minoisk, klassisk och kristen tid. Särskilt sevärda är Sentoni Zonianon- grottan och Ideo Andro- grottan i Idi- bergen i närheten av byarna Anogia och Zoniana, Dikteo Andro- grottan som man når från byn Psichro i Dikti- bergen mellan Heraklion och Agios Nikolaos, Agias Paraskevis Skotinou- grottan nära de viktiga vindistrikten Archanes, Peza och Dafnés, Kamaron- grottan nära byn Kamares i den södra delen av Idi- bergen, Geraniuou- grottan nära Rethimnon och Melidoniou- grottan halvvägs mellan Rethimnon och Heraklion.
 I den södra delen av Ori- bergen, fyra och en halv mil söder om Chania, ligger Samarias ravin, den största i Europa. Ravinen är nästan två mil lång och oerhört vacker, på sina ställen på ett nästan kusligt sätt. Det finns ställen där klyftan är bara tre meter bred, med nästan lodräta bergväggar som reser sig 6oo meter upp på båda sidor. Den börjar mitt inne i Ori- massivet, dit man tar sig med buss från Chania, och slutar i byn Agia Roumeli vid kusten i söder, där båtar avgår till Chora Sfakion för vidare befordran till Chania eller Heraklion. Det kan dock vara värt att stanna en dag i denna märkliga by, som är så svår att nå landvägen och som är byggd på  klipporna vid havet.

(Hämtat från Apollo's Katalog)

KULTUR
Det arkeologiska museet i Heraklion är ett av Greklands allra främsta. Tonvikten ligger på fynd från den minoiska tiden, t ex från palatset i Knossos.
 Den allra främsta arkeologiska utgrävningen, ett "måste" för varje besökare på ön, är givetvis den minoiska maktcentrat i Knossos. Det ligger bara någon halvmil från Heraklion, och besöks dagligen av ett stort antal turistbussar. Alla researrangörer har sina egna guidade turer hit. Palatset byggdes för 4 000 år sedan och är den mytiska plats i vars labyrinter Minotaurus huserade, odjuret som vart nionde år krävde en tribut av Athen om sju ungmör och sju ungsvenner. Palatset var centrum för det monoiska väldet, med förgreningar inte bara på angränsande öar utan även på fastlandet. Knossos förstördes omkring 1 500 år f kr  av de jordskalv och flodvågor som blev resultatet av det gigantiska vulkanutbrott som ägde rum på Santorini det kraftigaste utbrott som förekommit under mänsklighetens historia. Skalven medförde förstörelse långt bortom Medelhavet och gjorde definitivt slut på den minoiska kulturen.
 I Archanes, mitt i vindistrikten 15 km söder om Heraklion, har arkeologerna grävt fram bl a ett minoiskt tempel, liksom gravar från perioden 2 500-1 250 f kr. Inte långt därifrån, i Vathipetro, har den minoiske distriktsfövaltarens borg hittats. Bland fynden finns bl a den äldsta kända vindruvspressen, daterad till 1 600 år f kr.
 Enligt myten härskade kung Minos, en av prinsessan Europas och Zeus söner, i Knossos. Hans bror, kung Radamanthis, skall ha hållit till i det minoiska Kretas andra stora maktcentrum, Festos (Phaistos) på den södra delen av ön. Även detta palats har grävts ut. Det är visserligen mindre än Knossos och inte lika yppigt smyckat, men arkitektoniskt är palatsen identiska. I byn Agia Triada alldeles intill har man funnit ett kungligt sommarresidens från samma tid, med bland annat utsökta väggmålningar.
 Alldeles i anslutning till badorten Malia, mellan Heraklion och Agia Nikolaos, har man grävt ut ett kungapalats liknande dem i Knossos och Festos. Men inte bara själva palatset, utan också ett helt bostadskvarter, 4 000 år gammalt, har räddats åt eftervärlden.
 Ytterligare ett minoiskt kungapalats, med en hamn varifrån man exporterade varor till Egypten och Orienten, har grävts ut i Kato Zakros, allra längst österut på ön.
 Men Kreta uppvisar inte bara lämningar efter den minoiska kulturen, utan också efter mminoernas efterträdare vid makten, acheerna ( t ex Polirinia nästan längst västerut på ön), acheernas efterföljare dorerna ( t ex Axos eller Oaxos mellan Rethimnon och Heraklion), grekisk klassicism ( t ex Aptera 15 km från Chania och Driros 16 km nordväst om Agios Nikolaos) och romartiden (Kastelli vid Polirinia och Gortyna 46 km sydsydväst om Heraklion, en av det mest betydelsefulla romerska städerna och provinshuvudstad för provinsen Kreta med omnejd. Här har man bl a funnit en lagtext inhuggen i sten på insidan av en rundbyggnad).
 Särskilt rikt är Kreta på kulturminnesmärken från medeltiden då ön styrdes med järnhand från Venedig. Framförallt bör det stora antalet försvarsanläggningar som man finner över hela ön nämnas: i Chania är stadsmuren fortfarande intakt, på sydkusten finns Paleochora och Fragokastello rester efter mäktiga borgar, i Rethymnon och Heraklion både borgar och venetianska palats. Fästningen i Sitia byggdes under bysantiansk tid (961-1204 e kr.).
 Den som är intresserad av kyrkor, kloster och kyrklig konst har kommit till rätt ö - hälften av alla Greklands kyrkobyggnader lär finnas här, byggda huvudsakligen mellan år 600 och 1600 e Kr. Särskilt kan nämnas kyrkan i byn Sougia på sydkusten sydväst om Chania med mosaiker från600- talet e Kr, Rotonda- kyrkan vid byn Episkopi väster om Chania med bysantinska väggmålningar och stengolv från 1200- talet e Kr, samt den tredelade Agios Titos- basilikan från 600- talet e Kr i Gortyna (Gortis) fyra mil söder om Heraklion, ett av kristendomens viktigaste minnesmärken på Kreta.
 I många senare kyrkor och kloster kan man beundra verk av "El Greco" (Dominokos Theotokopoulos, 1541-1614).

LOKAL HISTORIA
Ingen del av Europas historia är känd så långt tillbaka i tiden som Kretas. Öns läge, på nästan lika långt avstånd från tre världsdelar, och det faktum att den hade många bra hamnar gjorde den redan i forntiden till en mötesplats för skilda folkslag.
 Detta utgjorde givetvis grogrunden för alla myter med anknytning till ön: om hur Gudhövdingen Zeus föddes på Ida- berget, om hur han förde sin gemål hem till ön och därmed lade grunden till Europa, om Ikaros, Daidalos sons, försök att nå solen, om odjuret i Knossos labyrinter och om hur Theseus fick i uppdrag att besegra det för att få äkta kung Minos dotter Ariadne, och så vidare. Även om senare tider forskning, och framförallt storslagna utgrävningar på Kreta och Santorini, verkar ge stöd av vad de gamla sångerna berättar, vet vi ännu för lite om för att med säkerhet kunna uttala oss om livet under den minoiska perioden (3000-1500- talet f Kr).
 Av stor betydelse för utvecklingen blev den doriska invandringen. Dorerna var ett folkslag från det norra delarna av dagens Grekland, som verkar ha befolkat Kreta sedan de lagtunder sig Peloponnesos. Det doriska levnadssättet liknade det i Sparta (strikt styresskick, krigisk inriktning, isolationism), men Kretas läge gjorde att ön blev allt annat än isolerad.
 År 66 f Kr erövrades ön av romarna och blev en romersk provins. Med undantag för ett avbrott mellan åren 823 till 961 e Kr, då den behärskades av turkiska saracener, hörde ön till det östromerska riket till år 1204. Detta år intog korsfararna under Venedigs ledning Konstantinopel (Bysans, dagens Istanbul) och upprättade det så kallade Latinska kejsardömet.
 Därvid tillföll Kreta greven Bonifatius av Monferrato, vilken sålde ön till Venedig. Italienare utsågs till länsherrar och öns befolkning blev livegen. På grund av folkets motstånd lyckades venetianerna dock aldrig skaffa sig makt över hela ön.
 År 1645 anfölls ön av Turkiet, som 24 år senare lyckades fördriva venetianrna. Därmed påbörjades en ny trehundraårig period av förtryck och slaveri, ända till dess att kretensarna lyckades fördriva turkarna år 1898. Ett par årtionden senare införlivades ön med det återupprättade grekiska riket, vilket även det hade lyckats befria sig från turkarnas månghundraåriga ockupation.

KÖKSTRADITIONER
Traditionellt kretensiskt kök är ett bra exempel på det hälsosamma medelhavsköket. Det bygger på det klassiska samspelet mellan oliver, vin och vete.
 Kreta har alltid varit en mötesplats för olika kulturer, varför nya impulser och varor har funnit sin väg hit- och vidare ut i världen. Men i grunden är har den dagliga dieten styrts av naturliga och ekonomiska förutsättningar, och i viss mån av religösa seder. Människornas påhittighet har med tiden av de enkla råvarorna skapat en variationsrik diet som faktiskt täcker alla behov. Råvarorna är oftast av mycket hög kvalitet: aromrika ostar som fått mogna i grottor- graviera, anthotiro- mesost och manouri- mesost t ex- , utmärkt i timjandoftande honung, hundratals örter och vilda grönsaker och mycket mer. Men det kretensiska köket är speciellt också av ett annat skäl: dess rötter sträcker sig långt, långt tillbaka i tiden. Häranvänds till exempel örter och kryddor som för länge sedan försvunnit på andra håll; Kreta är den enda plats i Grekland där koriander och basilika används flitigt, där kummin förekommer i en del lokala recept och kanel är den mest framträdande aromen. Ön är också känd för sina delikata sniglar och för sitt viltkött, särskilt hare. En särskild förkärlek har man för harstuvning med apelsin och kvitten, liksom för små ostpajer som man kallar skaltsounia.
 Basen i Kretas näringspyramid utgörs av bröd och spannmål. Där frukt och grönsaker, honung, ärter, bönor, nötter, olivolja,, mejeriprodukter och fisk- varor som förekommer i överflöd i det vänliga klimatet, den bördiga jorden och det generösa havet. Högst upp i pyramiden finner vi kött, som visserligen konsumeras mer sparsamt än t ex i Sverige men ändå betydligt mer än på det flesta håll i Grekland.
 För ett antal år sedan insåg några av landets främsta matproffs att det traditionella grekiska köket hade börjat bli så att säga luddigt i konturerna. Under inflytande av bland annat den ökade turismen användes allt mindre av det sedvanliga nyttiga ingredienserna - kvalitén blev helt enkelt sämre. Stressade storstadsbor och okunniga besökare brydde sig inte om, ifall exempelvis kretensiska rätter lagades med fin olja från ön eller med enklare produkter, om råvarorna var färska eller frysta och så vidare. Sedan dess har man arbetat med att standardisera de traditionella rätterna och ge föreskrifter om vad de ska innehålla och hur de ska tillredas.
 I en första omgång studerades det kretensiska och det makedoniska köket. Meningen är att det krögare som förbinder sig att verka för det högkvalitativa , hälsosamma och traditionella köket skall så att säga licensieras, få tala om för sina gäster att de godkänts av det gastronomiska sällskapet och hänga upp sällskapets märke vid entrén.
 Dessutom är det meningen att också serveringspersonal skall utbildas, så att den får kunskap nog att redogöra för de olika rätternas egenskaper och vilka viner som passar till dem.

VINPRODUKTION
På Kreta finns fyra kvalitetsvinområden (denominationer), varav tre ligger alldeles nära Heraklion: Peza, Archanes och Dafnes. Längst öster, runt staden Sitia, ligger den fjärde, som bär stadens namn.
 De röda Peza- och Archanes- vinerna är baserade på ett druvslag som är unikt för detta område: Kotsifali. Tillsammans med Mandilari, ett druvslag som förekommer flitigt också på andra öar i Egeiska havet, blir vinerna rubinröda, fylliga och mustiga. I Peza görs också torra, friska och fruktiga vita viner av Vilana- druvan, som också är unik för detta område, och av bland andra Athiri.
 Dafnes ligger inte långt från Peza och Archanes, men här och i Sitia  borta i öster odlar man ett annat druvslag, Liatiko, som ger robusta röda viner men också blir till söta dessertviner.
 Utöver de fyra denominationerna finns regler för hur kretensiska lantviner skall vara beskaffade. Den största produktionen sker i Rethimnon- och Chania- regionerna och baseras på det urgamla druvslaget Roméiko.
 En del producenter ägnar sig dessutom åt att experimentera med vad icke- grekiska druvslag kan ge. Även inom kvalitetsvinområdena kan vi därför finna till exempel franska druvslag som Sauvignon Blanc och Chardonnay.

MATRÄTTER
Vi har redan konstaterat att Kretas kök är landets kanske mest säregna, mest på grund av att man hållit fast vid gamla traditioner när det gäller att krydda maten.
 KÖTT Men även på ett annat sätt skiljer sig öns kök från de flesta andra delar av Grekland: man äter nämligen betydligt mer kött. För oss svenskar är begreppet "kött" ganska snävt, det innefattar förhållandevis få delar av djuren. Visserligen tas allting tillvara, men de mindre attraktiva delarna försvinner i allmänhet som namnlösa "köttbiprodukter" i korvar och andra hel- och halvfabrikat. För kretensaren är begreppet kött dock tydligare och vidare; han äter gärna så gott som alla inälvor, liksom fötter och huvud. Får- gethjärna är delikatesser, liksom mage.
 Sättet att konservera kött är nedärvda och metodernas ursprung försvinner i historiens dunkel. Det soltorkas eller röks. Särskilt apaki, rökt sidfläsk, är en omtyckt delikatess, liksom olika rökta korvar. Aromerna är ofta samtidigt både söta och sura, eftersom söta ingredienser som russin och frukter kombineras med syrliga, t ex citronsaft.
 Det allra mest omtyckta sättet att tillaga kött är att det grillas, antingen i bitar eller hela djur på spett, så kallad ofto. De djur som används mest är förstås lamm och getkid, men också nötboskap, tam och vild fågel, hare och kanin.
FISK Befolkningen i kustområdena har förstås alltid ätit fisk, men bland bergsborna i inlandet är det inte särskilt vanligt. Särskilt populära är de olika typer av bläckfisk som fångats i havet utanför ön och den kretensiska fisksoppan kakavia. 
SNIGLAR (chochlios) är kanske den allra största specialiteten på Kreta. Vi känner till att redan minoerna uppskattade dem, men deras största fördel har nog varit att de helt enkelt alltid varit rikligt förekommande och gratis. Dessutom var det tillåtet att äta sniglar  under de många ortodoxa fasteperioderna, och genom årtusenden har en lång rad läckra recept utvecklats. För den som tror att sniglar är en fransk specialitet som inte smakar annat än vitlök och har en konsistens ungefär som suddgummi kan en måltid på Kreta bli till en lärorik upplevelse. Sniglarna förvaras i påsar av ren säckväv och serveras färska hela året.
VILDA ÖRTER Ätliga vilda växter har alltid varit en väsentlig del av kretensisk matlagning. De var, och är i viss mån fortfarande, basen i de fattigas kost, men har med tiden kommit att uppskattas alltmer i alla samhällsskikt för sin utmärkta kvalitet. För att nämna några: Radiko (cikoria som vi använt som ersättning för kaffe i kristider) serveras både rå som sallad med vinäger, som balanserar den lite bittra smaken, och kokt med vinäger och olja. Agalitsida är en sötaktig ört som är delikat tillsammans med den smakrika kretensiska olivoljan eller kokt med tomat. Glistrada både odlas och plockas vilt och uppskattas i många olika typer av sallad: med tomater eller gurka, eller med ägg och potatis. Det har dessutom visat sig att de proteiner som glistrada innehåller effektivt motverkar kolesterolbildning. Papoules  hör till släktet vicker som tidvis odlats även i Sverige (fodervicker, sötvicker m fl.) och uppskattats för sitt höga näringsvärde. I det grekiska köket används den nästan alltid rå, för det mesta i sallader tillsammans med olivolja och vinäger.
ODLADE GRÖNSAKER Kreta är berömt för sina inbakade grönsaker, chortopites, och sallader, alltifrån grillad sallad av potatis, lök och oliver, potatis- och äggsallad, betasallad, purjolöks- och tomatsallad, sallader med zucchini eller fyllda zucchiniblommor, vikbladsdolmar och ett stort antal kronärtskocksanrättningar till zucchini-, spenat-, lök- och pumpapajer. De är undantagslöst både näringsrika, goda och vackra att se på. Medan vilda örter används främst under vintern och våren, då det är gott om dem på bergssluttningarna, används odlade grönsaker mest.
BALJFRUKTER (BÖNOR OCH ÄRTOR) spelar stor roll i all grekisk matlagning; vi känner till att de var viktiga stapelvaror på Kreta redan för 3 500 år sedan. På ön finns en tradition att en gång om året tillaga en rätt av alla typer av baljfrukter (palikaria); först deltog alla familjemedlemmar i måltiden, sedanhusdjuren och slutligen lades resterna på taket åt fåglarna. I övrigt är recepten mycket varierande i olika delar av landet och även på en så begränsad yta som Kreta. Även under fastan var det tillåtet att äta bönor och ärter, vilket gör att baljfrukter fått en alldeles särskild betydelse i grekisk matlagning; alltifrån puré- eller bolliknande rätter av gula ärter (favva, keftedes) till kokta eller stuvade kikärter (revithia).
BRÖD Det finns ett kretensiskt ordspråk som säger att Maten är magens garn och brödet dess skyttel". I en tid då vi slutat väva hemma är innebörden kanske inte längre så uppenbar, men sentensen visar ändå hur ofrånkomligt brödet är för en komplett måltid. På Kreta har det alltid funnits ett mycket stort urval av olika sorters bröd, både vardagligt och sådant som bakats till särskilda festdagar. Man använder sig av korn eller vetemjöl, ibland i förening. Traditionen att baka särskilt festbröd och dekorera det på regionens eget sätt har sitt ursprung i minoisk tid och har spritt sig till hela landet. Ursprungligen var det fråga om offer till guden (senare gudarna), men festbrödet är idag mest förknippat med kristna traditioner. Så äter man till exempel "Chrisopsomo" till jul och "Lambrokoulores" till påsk och varje lokalt helgon hedras på sin festdag med eget bröd. Bland de vardagliga brödsorterna tycker vi att du skall se till att få pröva det mörka surdegsbrödet "paximadi", gärna med tomat, feta och olivolja.

VINODLARE, VINER
Mer än nittio procent av öns vin tillverkas av de stora kooperativen, det i huvudstaden Heraklion, i Archanes söder om staden, i Chania i väster och i Sitia borta i öster. Medan det förstnämnda kooperativet har medlemmar från hela ön, vinifierar de senare druvor endast från de egna regionerna.
 Kooperativens viner är lättast att få tag i vid ett besök på ön, och en del av dem är av ganska hög kvalitet. Archanes-kooperativet gör till exempel ett rött vin av de traditionella druvslagen Kotsifali och Mandilaria, VQPRD Archanes Rouge Sec, som är spänstig och elegant; det lyckades för några år sedan erövra en guldmedalj vid en stor vintävling i Paris. Sitia-kooperativet använder sin landsändas typiska druvslag Liatiko för sina röda viner och gör bland annat VQPRD Sitia Rouge Sec, ett mörkt lättdrucket vin som går fint ihop med många traditionella rätter; dessutom ett välbalanserat grönskimrande vitt vin av den likaledes traditionella Peza-druvan vilana, Kritikos de Sitita. Kooperativet är också känt för sitt röda dessertvin.
 Som på de flesta andra håll kommer generellt de mest spännande vinerna från privata producenter, av vilka vi särskilt vill nämna Minos Ctretan Wines och bröderna Milliarakis i Peza-regionen strax söder om Heraklion, Boutaris mönsteranläggning i Archanes och det unga stjärnskottet Nikos Doloufakes i Dafnes.
MINOS CRETAN WINES äger 8 hektar vingårdar, vilket inte räcker till för deras produktion. Därför köper de de bästa Vilana-, Kotsifali- och Mandelari- druvor de kan få tag i från andra odlare i regionen Peza. Huvuddelen av produktionen består av lite enklare viner som för tankarna till kooperativ- viner och inte gör producenten riktigt rättvisa - vinmakaren Minas Tamiolakis kan bättre än vad han visar med viner som de torra vita Minos, Minos Palace och Vilana Peza, den halvtorra vita Minos Medium Sweet, rosévinet Minos Demi-Dec Rosé och de röda Castillio Peza, San Antonis Peza och Minos Palace Peza.
Han är dock medveten om detta, och vi tror att även de enklare vinerna komer att bli bättre så småningom. Av betydligt högre klass är vinerna i Minoiko- serien som tillverkas i ganska begränsade kvantiteter: den vita halvtorra Minoikos är typisk för druvslaget, Vilana, med sin blommiga doft, sin fullödiga men mjuka arom och äppelliknande eftersmak. Det röda vinet i serien är vackert rubinröd med generös frukt och en eftersmak av mosade bär. Som så ofta gör vi relektionen att de billiga vinerna inte är värda pengarna, även om de kostar väldigt lite på hemmamarknaden, medan de dyra ger betydligt mer valuta för pengarna, och gör både regionen och vinmakaren mer rättvisa. Livet är helt enkelt för kort för att man ska slösa det på att dricka mindre bra viner!
TAKIS MILLIARAKIS, Minos granne i Peza, kallar också sina bästa viner Minoikos och druvsammansättningen är densamma, stor risk föreligger alltså för fröväxling. Kvalitetsmässigt ligger de på samma nivå, något som de båda konkurenterna dock aldrig skulle tillstå. Det vita Minoikos Blanc är vackert gulfärgat med inslag av grönt, det är fuktigt och välbalanserat. Det röda Miniokos Rouge är purpurrött, spänstigt och med angenäm balans.
BOUTARIS vinmakare Yannis Konstantakakis förestår en lite annorlunda vingård i regionen Archanes. För det första är den, med grekiska mått mätt, extremt välskött, och för det andra experimenterar man friskt med flera av de icke-grekiska druvslagen. Här växer, vid typiska kretensiska druvslag som varit nästan utrotade men fått ett nytt hem hos Boutari, b la Chardonnay, Malvasi, Sylvaner, Sauvignon Blanc och Viognier. Bland "räddade" inhemska druvor märks rariteter som Thrapsa, Thrapsathiri, Moschato Spinas, Plito och Monemvassia. Det skulle föra för långt att beskriva alla viner, inte minst därför att de utvecklas varje år, men sammanfattningsvis är det ingen överdrift att påstå att alla Boutaris Kreta-viner är av mycket hög klass.
NIKOS DOLOUFAKIS är en ung man som utbildat sig till oenolog i Italien (en oenolog är en universitetsutbildad vinodlare och vintillverkare). Han har tagit över sin fars vingårdar i regionen Dafnes, ett område med uråldrig vinodlingstraditioner som dock ännu inte gjort mycket väsen av sig. Större delen av alla druvor har sålts till kooperativet i Heaklion för att bli tämligen mediokra viner. Nikos är den förste som vinnlägger sig om vad området förmår, men han nöjer sig inte med det att utan anser att förutsättningarna passar också för en av de franska Loire-dalens och Bordeaux´stora Sauvignon Blanc-druva, så han har börjat odla även den. Årgången 1996 är den första han buteljerat själv. Hans gedigna utbildning har lärt honom att vinproduktion inte är en fråga om att få så stor skörd som möjligt, utan att det tvärtom handlar om att begränsa skörden så att varje druva utvecklr så mycket arom den någonsin kan. På så sätt får han fram en frisk vit Sauvignon Blanc med druvslagets typiska aromer, en välbalanserad vit Vilana med mycket frukt, en aromtypisk Dafnes-Liatiko som kommer att kunna utvecklas med tiden (till skillnad från sedvanlig Liatiko-viner från området) och en kryddig mineralrik Kotsifali. Det finns all anledning att följa Nikos karriär i framtiden.
 Om du vill besöka vinproducenterna går det för det mesta bra, men du måste ringa i förväg: Kooperativet i Heraklion 081-254502, kooperativet i Arcanes 081-751834, Kooperativet i Sitia 0843-22211, Minos Cretan Wines 081-741213, Milliarakis 081-741213, Boutaris 081-73117, Doloufakis 081-791338. Det är lite si och så med språkkunskaperna på kooperativet i Sitia och hos Boutaris; Nikos Doloufakis talar italienska.

RESTAURANGER
Låt oss börja med de elegantare, så har vi dem undanstökade. Som så ofta i Grekland hör dem till ett hotell, och även dessa kan vi rekommendera.
 Babis Foskolakis är direktör för det stora lyxiga Agapi Beach Hotel som ligger vackert vid den vita stranden strax väster om Heraklion, en av traktens bästa. Hotellet ingår i "Grecotel"- kedjan som finns över hela landet men har sitt huvudkontor på Kreta. Man är mycket noga med vad man serverar, och arbetar enligt principen att maten skall vara gjord av absolut färska råvaror, att de skall komma från regionen och att ingenting skall ingå eller tillagas på ett sätt som inte är typiskt. Dessutom skall maten vara nyttig, så som korrekt tillagad äkta medelhavsmat är, och även vinerna skall vara lokala och typiska.  För att uppnå allt detta knyter man lokala producenter till sig och ser till att de uppfyller kraven. Utöver själva huvudrestaurangen finns en mindre - mycket charmig och inte så dyr - servering nere vid stranden. Även om tonvikten i viss mån ligger på fisk är matsedeln komplett, inte minst salladsbuffén och skaldjursgrillen är oemotståndliga. Man har temadagar som återkommer var fjortonde dag, så det kan vara en god idé att kontakta Agapi Beach redan i början av vistelsen på ön för att få reda på vad de tänkt sig den närmaste tiden. Telefon numret är 081-250502, alla talar engelska och är mycket service inriktade.
 Antony Panagiotopoulos driver ett mycket speciellt hotell vid Istro söder om Agios Nikolaos långt österut på ön: Istron Bay Hotel. Trots att hotellet är ett stort och mycket modernt är det nästan omöjligt att upptäcka från kustvägen mellan Agios Nikolaos och Sitia, det ligger på sluttningen nedanför vägen och det enda som syns är en skylt och några flaggstänger. Väl nere på hotellområdet känner man sig som i en värld alldeles för sig, helt isolerat från omgivningen. Vägen märks inte alls, hotellet är omgivet av berg på tre sidor och hav på den fjärde. Det klättrar på sluttningen, med hur många våningar har inte lyckats lista ut, och i strandbrynet ligger restaurangen. Antony är en av initiativtagarna till föreningen för främjandet av genuin grekisk matlagning, och allt som serveras på restaurangen är inte bara vällagat utan också genuint. Även Istron Bay Hotel har temadagar - mest för sina hotellgäster, så om du vill delta i någon av deras storslagna måltider bör du kontakta dem i förväg, telefon 0841-61303. Vi tycker för övrigt att hotellet är perfekt för den som vill kosta på sig en speciell och mycket romantisk resa, varför inte en extra smekmånad? Priserna gör nog att man måste ha hunnit stadga sig lite...
 I turistorterna ligger tavernorna tätt, men inte många av dem kan göra anspråk på att servera mat med vare sig kvalitet eller äkthet. För att finna genuina tavernor, de som serverar mat som också alla dessa luttrade svartklädda grekiska far- och morföräldrar kan acceptera, måste vi ge oss ut i byarna där sällan någon turist stannar annat för att tanka eller sträcka på benen. Men först, när temat ändå har berörts, några ord om var alla dessa svartklädda äldre damer kommer ifrån: Först och främst klär si änkor i svart, men så många änkor finns ens i ett land som ganska nyligen genomgått svåra och delvis våldsamma politiska omvälvningar. Nej, det finns också ett annat skäl: Om någon anser sig behöva himmelska makters hjälp, och om den hjälpsökande är en kvinna, erbjuder hon gärna potentaten ett byte: "Om Du hjälper mig nu, kommer jag alltid därefter att klä mig i svart!" Et offer alltså, men också ett synligt bevis på att ha blivit bönhörd. Därmed tillbaka till bords.
 Vi färdas gärna de två milen västerut längs den slingrande gamla kustvägen från Heraklion, förbi det fula elverket och upp i bergen strax bortom Poliokastro. Efter att ha klättrat uppför serpentinvägen når vi snart vårt mål, byn Rodia. Där driver Nikos Papadakis sin taverna Papadakis, där knappt en turist satt sin fot men desto livligare frekventeras av lokalbefolkningen. Gå gärna hit en lördagskväll när hela släkten träffas - från gammelmormor till småbarn som hjältemodigt sitter kvar på sin plats till dess att springet i benen tvingar dom att rusa runt i lokalen. Detsamma gäller förresten de vuxna, främst männen: Måltiden är lång med många rätter, och mellan varven måste man dansa lite! Ingenstans är den folkliga dansen lika ursprunglig som på Kreta. Eller gå dit en vardagskväll när Nikos har sin tid att ägna sig åt dig, be honom servera sina specialiteter som mezedes och drick hans husvin till. Vi garanterar att du kommer mycket nära inte bara Kretas matkultur, utan också den stolta, sturska men mycket varma kretensiska själen.
 Ett besök i Sitia längst österut på ön är nästan obligatoriskt!  En vacker lugn stad i ett oerhört betagande landskap, och framförallt ännu orört av turismen. Här går vi till Creta House nere i hamnen, en pytteliten taverna med servering under soltak utanför, och låter Costas Zografinis ställa fram sin fästmö Magdas och sin mammas specialiteter. Det är lätt att föreställa sig maktkampen i köket... En elegant men förvånansvärt billig måltid med mörkt bröd med tomat, feta och olivolja en utsökt sallad toppad med oregano. Kouloukopsomo (husets läckra sniglar i tomatsås, kan garanterat ätas även av den som inte tror sig klara av sniglar), grönsakspaj och vinbladsdolmar ledsagas av ett precis lagom elegant Vilana-vin från Sitia-koopertivet och avslutas med någonting du antagligen inte ätit förr: "fragosika", frukten av kaktus som växer överallt på ön. Mer ursprunglig och typisk mat hittar du nog ingenstans.

Källa: "Grekland"- av Peter Behrens och Maggie Vrba